Mitt liv i norr

God måndag min vän, hoppas din helg har varit bra!

För vår del har det väl varit blandat, minst sagt. Helgen började så fint med att få umgås med två av mina kära mostrar som har varit på besök hos mamma hela vägen från Göteborg under helgen. Vi var bland annat iväg på loppisar och hade mys och bus hemma hos mamma på lördagen. Efter en heldag tillsammans blev det kväll och kramkalas innan jag packade in mina nymatade och pyjamasklädda små barn i baksätet och styrde bilen hemåt i mörkret. Fredrik var på väg hem från jakten så vi skulle träffas hemma. Malte som hade hållit igång hela dagen och inte sovit mer än en snabbis på dagen slocknade på två sekunder medan Tuva satt vaken där bak, spottade ut nappen och gnällde lite så jag stannade någon gång för att ge henne nappen igen, men fortsatte färden hemåt. Men plötsligt hör jag det mest hjärtskärande skrik jag någonsin hört och förstod att det var något som var väldigt fel, aldrig har hon skrikit på det viset tidigare. En ficka dök upp utmed vägen som jag snabbt körde in på, sprang bak till Tuva så fort jag bara kunde och hon var helt utom sig, ett skrik som gjorde så himla ont i hjärtat, som att hon hade världens panik och när jag skulle få ur henne ur bilstolen blev hon bara knäpptyst, det verkade som att hon inte andades och var alldeles livlös i kroppen. Jag fick ingen kontakt med henne och av bara ren reflex så vände jag upp och ner på den lilla kroppen och började dunka henne i ryggen (som man lär sig på HLR utbildning om barn t.ex. sätter något i halsen), till slut började hon gnälla till och andas som vanligt igen. Det var inte många sekunder som gick från det att hon börjat skrika i bilen tills dess att hon var vid medvetande igen, men såååå många tankar som hann fara genom mitt huvud, jag trodde att hon höll på at dö i mina armar, det var det mest vidriga jag har varit med om!

När hon kändes som vanligt igen ringde jag med darrande fingrar till mamma och Fredrik som kom till platsen samtidigt som ambulansen dök upp. Fredrik och jag åkte till akuten och Malte hem till mormor där han fick fortsätta sova (han sov genom hela händelseförloppet). Vi träffade barnläkaren som gjorde olika tester och klämde och kände på lilla skruttan som låg på den stora sjukhussängen och log åt doktorn. Inget fel alls på en frisk och kry liten tjej så vi åkte hem och sov hos mormor, så vi hade närmare till sjukhuset OM det skulle bli någonting under natten. Lilla Tuva sov som en stock natten igenom, medan mamma och pappa var som två känslomässiga vrak låg och vakade över sitt minsta lilla hjärta till och från under natten.

Vad som hände kunde de inte riktigt svara på, men hon kan t.ex. ha haft någon gasbubbla i magen eller en uppstötning som gjorde så ont och som gav henne sådan smärta (därav skriket) att hon liksom ”tuppade av” av den ansträngningen. Det var i alla fall något av det värsta jag har varit med om, som att uppleva en mardröm på riktigt och jag är så otroligt glad och lättad över att det gick över så pass fort och att hon är pigg och kry igen.

Min älskade lilla tös, du skrämde ihjäl oss i helgen, men jag är å otroligt glad och tacksam över att allt gick så bra <3