Hela första veckan i september är det samma visa varje år för en ”jägarfru” (jag är inte fru än, men ni fattar), man är gräsänka, om man inte jagar själv alltså. Första jaktveckan här uppe är hederlig och något som älgjägarna har längtat och sett fram emot länge. För mig som inte jagar blir det däremot väldigt tomt hemma den här veckan, utan varken man eller hund att komma hem till. Harry är lite för liten för att jaga än så länge, men jag hoppas på jaktlycka för Fredrik och resten av jaktlaget så att Harry kan få närma sig en (död) älg för första gången i sitt liv och känna på vad det är han skall pyssla med under höstarna och vintrarna framöver!
En pytteliten Harry på sina jaktmarker för första gången i våras
Uppdaterad information från jaktskogarna, Harry ligger och gnagar på en klöv från en fälld älg- nöjd jycke!
