Mitt liv i norr

På måndagsmorgonen checkade vi in på förlossningen igen. Läkaren kände att huvudet var längre ner i bäckenet den här dagen och såg också att hinnan in till livmodern där bebisen låg fortfarande var intakt, vilket betydde att allt vatten tydligen inte hade gått på lördagskvällen. De tog hål på hinnan, vattnet gick ordentligt och vi fick vänta en timme på att värkarna skulle sätta igång. Eftersom det innebär en infektionsrisk för barnet när vattnet har gått och värkarna ändå inte ville ta fart så fick jag värkstimulerande dropp som satte igång förlossningen på riktigt. Nu var värkarna igång och till en början kändes det helt okej att hantera dem genom att slappna av, hålla fokus och andas lugnt genom värkarna, (+ med Fredriks, grymma stöd såklart!) Medan värkarna blev allt starkare plockade vi fram lustgasen som fungerade ett tag tills jag inte tyckte att den hade någon verkan längre, när värkarna blev alldeles för starka och smärtsamma. Då var jag öppen 5 cm och ryggmärgsbedövningen skulle sättas in. Läkaren som skulle göra detta kunde inte komma förrän 45-50 minuter senare och medan han höll på att sätta in bedövningen (fick göra tre försök innan han hittade rätt) kände jag att det var dags att krysta. Barnmorskan undersökte och visst var jag redo för det! Det sista förloppet från att vara öppen 5 cm till det att krystvärkarna började gick väldigt fort så ryggmärgsbedövningen var egentligen helt onödig och gav ingen effekt. Jämfört med de starka, smärtsamma värkarna på slutet kändes krystvärkarna som en dröm och jag fick möjlighet att hämta kraft och vila mellan dem vilket gav mig mycket energi. Inte så lång tid därpå var vår lilla skrutt ute och visade sig vara en frisk och kry liten pojke. Vilken lycka och lättnad att få det lilla knytet upp på bröstet, en obeskrivlig känsla! En förlossning är något av det jobbigaste jag gjort, men samtidigt det absolut häftigaste och en enormt stark upplevelse som i slutändan är värt det tusen gånger om!